Som jag nämnt snabbt i inlägget innan så var jag till vårdcentralen idag eftersom jag fick en remiss till en kurator där genom läkaren jag var hos förut för att kolla om min viktminskning kunde bero på något psykiskt.

Så som den duktiga patient jag är gick jag självklart dit och gav det ett försök fast helt ärligt känns hela den tanken rätt konsig, att jag inte skulle gå upp i vikt för att något i hjärnan spökar med en?

Hur som helst så berättade jag lite om mitt liv och hur de ser ut, åldrarna på barnen, hur det var att få barn så ung, om att de har olika pappor och allt som rör det, att det var rätt jobbigt ibland men att jag fått höra av många att de är imponerade över hur jag lyckats trots min ålder, hur det var att få barn igen när jag inte bodde hemma.

Även hur det första året har varit, om trots och svatsjuka och allt som de innebär att vara småbarns förälder och självklart svara på hennes frågor.

Berättade om hur jag var som barn och att jag alltid har varit smal men har tränat hela livet, att jag tränade efter sonen föddes men inte börjat träna än, hur mycket jag gick ned & upp under graviditeterna och hur de påverkar mig.

Så som att jag blir trött snabbt, humörsvängningar, kläder som är förstora eller troskanter som skaver när jag sover och att jag tycker det är jobbigt att vara smal.

Fick även berätta om mina matvanor och min inställning till att äta och ni som känner mig vet ju att jag älskar mat & äter oftast som en häst vilket inte syns på min kropp.

Men hennes uppfattning om mig och mitt liv är att jag är en fullt frisk fungerande människa men som troligvis tillhör den lilla minoritet som har väldigt hög ämnesomsättning och att kroppen kanske bara inte hunnit ställa om sig än efter alla hormoner hit och dit.

Att de flesta föräldrar är trötta under de första åren och att de kan ha blivit en chock för mig när jag har ett hem att sköta om samtidigt denna gång och att de faktiskt är skillnad på att ha ett barn och två barn.

Jag fick hennes visitkort om det skulle dyka upp något jag vill prata om och tackade för sig.

 

När jag gick därifrån såg jag en talva med olika längder och vikter och det stod faktiskt där, 163cm [normalviktig 49kg-54kg] så egentligen ligger jag precis i underkant till normalt viktig.

Bara det att jag är ovan med att vara så späd och inte muskulös som jag varit hela mitt tonårsliv.

Stötte även på min läkare och berättade snabbt vad kuratorn tyckte och frågade om de fanns något bland mina prover som tydde på någon vitaminbrist men nej mina prover var fina.

Han förklarade att oftast om man har någon vitaminbrist så visar sig det på proverna man tar innan.

Så jag sa att jag tänker ge det längre tid och under våren börja träna men om jag fortfarande inte gått upp i vikt inom 6 månader - 1 år så kommer jag höra av mig igen.

Men så lång tid borde det verkligen inte ta!

 

Innan jag fick William vägde jag 62kg men efter förlossningen och ha tappat en hel del i vikt vägde jag +/- 50kg (minns inte exakt) och när jag hade börjat träna så stabiliserades vikten på 58-59kg.

När jag blev gravid med Viola vägde jag 58kg och innan förlossningen vägde jag 64kg, precis efteråt vägde jag mig inte men gick ned hela tiden och efter 7 månader vägde jag 48kg.

Sist jag vägde mig hos mina svärföräldrar vägde jag 50kg så det är min startvikt.

Mitt mål är att helt ha gått upp 5 kg till maj och 7 kg till sommaren.

Men mitt viktigaste mål i denna resa är inte att vågen visar mycket utan att jag får tillbaka en kropp som jag trivs med & som jag gärna visar upp i bikini på stranden med barnen, så jag ser helst att jag gått upp i kroppsmassa.

Då satsar jag främst på rumpa & armar sen hänger ju självklart mage, rygg och ben på för jag lär få tillbaka styrka i kroppen om jag ska klara av mitt yrke.