Någon gång innan Viola somnade igår slog tanken mig, det är ju det här som ÄR livet.

Att inte få sova ostört som innan man skaffade barn, inte få äta varm mat förens dom är något år gamla (värst är det dock när dom är spädbarn), vara tvungen att dammsuga i köket 2 gånger om dagen för att inte fastna i matrester som den minsta kastar omkring sig, bli van vid gnället och lära sig att inte höra det, förbanna sig själv om man råkar gå hemifrån utan en napp i fickan.

Man ska köpa något till sig själv i en klädesbutik men kommer nästan alltid ut med något till barnen/barnet och kommer då på att man glömde köpa det man skulle ha gjort fast äsch 'jag tar det nästa gång'..om någon månad eller så.

Man blir förbannad när man hör grannens hund gläffsa utanför i rädsla om att den ska väcka barnen som man precis fått att sova efter att ha kämpat i någon timme, om hunden väcker barnet känner man sig uppgiven som måste börja om.

Ibland kommer man på sig själv med att gunga vagnen fast barnet är vaket eller i värsta fall inte ens sitter i vagnen, tja man blir väl lite lätt skadad antar jag.

När det är kväll och man ska tassa försiktigt ut genom sonens rum och man kliver på någon vass leksak eller en legobit så gör det så j*vla ont att jag bara vill slänga iväg leksaken eller slänga mig på golvet och gråta en skvätt men då skulle väl Kim tro att jag blivit helt knäpp. Men allvarligt jag hatar när det inte är städat runt dörrarna så man kan gå utan att vara rädd..

 

 

Ibland har tanken slagit mig att nej det kommer ta mig sjutton aldrig vara fridfullt hemma förens dom är vuxna för det är alltid något, gnället om leksaker och allt möjligt är konstant så de små stunder av frid är dom man ska suga i sig.

Likaså allt fint man ser barnen göra och allt fint dom säger till en, det är det man måste komma ihåg och tänka på ibland när det känns som att springa i kvicksand under de värsta trots perioderna.

Detta kanske verkar vara ett luddigt inlägg men må så vara för jag var bara tvungen att skriva ner detta innan jag glömmer bort det för ja jag är otroligt glömsk ibland.

Ibland behöver man nog bara stanna upp i livet och kolla på vad man har och uppskatta det och bekräfta det istället för att ständigt vara på jakt efter något, lite ironiskt att det kommer från mig jag som dagdrömmer så ofta men faktiskt så är det så.

Dom stunder jag skiter i alla trista tankar och bara njuter av nuet är oslagbara, stunder av guld helt enkelt och tänker jag på hur långt jag har kommit från när jag blev gravid och gick i 9an så blir jag genom glad.

Precis som nu i skrivande stund, jag tittar ut genom fönstret och ser något trams i luften och min tanke är "men skämtar du med mig säg inte att det snöar, jag orkar inte köra vagnen i mer snö denna vinter..ååh tur att William ska vara ledig imorgon" inte någon tanke som man kanske har när man inte har familj.

Det är så fascinerande ändå hur livet och man själv förändras när man skaffar familj, man ser allt på ett helt annat sätt än tidigare & man vänjer sig med så konstiga saker!

Sömnen om något är en sak som är fascinerande, att man kan vänja sig med att bara få några timmars sömn varje natt i några månader ifall man har ett barn som strular på nätterna och då tycka en 8-9 timmars natt är helt otroligt eller att sovmorgon var när barnet vaknade 05/06 istället för 03/04 för det finns faktiskt dom som har det så.

Och då känner jag verkligen vilken tur vi har med barnen som sover som stockar och vaknar runt 7-8 tiden utan att vakna mitt i nätterna, nej vi ska vara tacksamma över det vi har.

Man har ju faktiskt valt att inte längre sätta sig själv först den dag man valde att behålla barnet i ens mage.

Oj det kanske blev lite långt men nu sätter jag stopp för jag skulle kunna skriva massa roliga & knäppa saker om föräldrarlivet men jag älskar det i alla fall och vill inte byta ut det mot något i världen!

 

Det endajag inte tycker är kul med att ha små barn är alla sjuhundraelva förkylningar man har under ett år, magsjuka och torka spyor..det är faktiskt riktigt tråkigt och äckligt.