I två av de grupper som jag är med i på Facebook kommer ämnet upp ganska ofta.
Vissa gånger är det positiva saker och andra gånger väldigt negativa saker, oftast rycks jag med och blir ibland ledsen över hur de blir behandlade av deras sambos/mäns familjer.
Jag kan inte förstå hur man som förälder kan vara så elak mot någon som sitt/sina barn älskar.
Jag förstår heller inte hur man kan behandla ens barnbarn olika eller i vissa fall hur man kan vara snäll mot sitt egna barnbarn och vara elak/frysa ut bonusbarnet.
Skulle mina knoddar hitta en partner som har barn sedan tidigare skulle jag aldrig kunna vara elak mot det barnet!
Dels för att vi själva är en sådan familj och dels för att barnen aldrig väljer att deras mamma & pappa inte ska leva tillsammans.
Då blir det nog bara värre om barnet då inte känner sig omtyckt av sitt syskons mammas/pappas familj.
Nej usch jag förstår inte hur vissa människor är funtade.

För mig har det alltid varit extremt viktigt att vara omtyckt av min partners familj!
Många säger såhär "det är ju dig jag älskar/är gift med inte din familj så jag struntar i att de inte gillar mig".
Till viss del är det ju så men jag anser att man gifter sig lika mycket med familjen som man gör med sin partner.
Man kommer trots allt ha att göra med dem hela livet, förutsatt att de har en bra relation.
Hur roligt är det då att inte känna sig välkommen hos dem och kanske få sitta hemma själv för att sambon ska dit på kalas om någon fyller år eller liknande.
Jag skulle aldrig kunna leva så hur mycket jag än skulle älska min partner så känns det inte inte hållbart för mig.
Jag beundrar alla människor som orkar leva så för att de älskar sin partner så mycket och även dem som har tagit avstånd från sina familjer för att de inte accepterar deras partner.

Jag har turen att ha en bra svärfamilj som jag gillar och som jag tror tycker om mig också.
Vi kommer överens bra och vi hälsar på dem så ofta det går men vi tycker båda att det vore kul om vi kunde hälsa på oftare.
Så den dag vi förmodligen köpt lägenhet/hus i Älvsjö blir det enklare att besöka dem.
Även fast jag varit osams med min yngsta svärsyster som är jämngammal med mig så känns det ändå bra nu.
Jag tycker att dem är schyssta, roliga & allmänt fina personer och känner mig lyckligt lottad som hittade en fin kille med en fin familj.
Puss & kram till er för jag vet att ni spanar in bloggen ;)

Hur är era svärfamiljer och hur viktigt anser ni att de är att ni kommer överens?
Berätta gärna!