Hjälp vad jobbigt det är, jag trodde verkligen inte att jag skulle känna såhär.
Men när vi skulle åka så stört grät jag och funderade nästan på att stanna hemma ändå.
Ville knappt släppa henne fast jag vet att hon är i goda händer och kommer ha det jätte bra undertiden.
Det var mycket enklare att säga hej då till William för han vet vad vi ska göra och går att prata med.
Han vet att vi ska åka flygplan till ett varmt land som heter Grekland och att vi kommer hem om en vecka.
Det bryr han sig knappt om för att han är så lycklig över att mormor ska bo hos oss när vi är borta.
Han har stora planer för dem och sa knappt hej då till mig när jag lämnade på dagis.
Men ändå så tog jag med mig en t-shirt han använt och Violas pyjamas hon haft senaste två nätterna.
Nu känns det lite bättre och saknar jag dem har jag ju något att sniffa på som luktar dem.
Dessutom ska dem på kalas på söndag så nog kommer dem klara sig utan oss i en vecka.
Viola grät tack och lov inte för då hade det känts ännu värre, jag är bara glad över att hon hann vakna innan hi skulle åka.
Tycker till och med att det är jobbigt att säga hejdå till mamma och pappa.