Idag hade vi vårt sista samtal med Sanna och Daniel och har inga fler inbokade dels för att dom inte föreslog det och sedan för att vi inte känner något behov av fler samtal längre och skulle vi mot förmodan känna ett behov av att prata igen så är det bara att ringa och boka en tid.

Vi har kommit så otroligt långt sedan vi började gå dit och jag är så stolta över att vi har lyckats ta oss igenom den värsta tiden av krisen och att vi eller främst jag inte gav upp under vägen och att vi båda känner att framtiden ser lika ljus ut som innan Viola kom om vi fortsätter som vi gör nu.

Det har blivit så som det ska vara igen, att vi hjälps åt med allt och kommunicerar bättre än tidigare detta år då vi i princip slutade med det och inte alls jobbade tillsammans utan snarare mot varandra.

När Kim gick på pappaledighet så insåg han nog hur otroligt krävande det är med två barn och hur trött man faktiskt blir och han har själv sagt att han förstår nu varför jag var så trött i början och det är viktigt för mig att han förstod att jag inte sa att jag var trött för att djävlas med honom när han ville göra saker utan att jag faktiskt var helt slutkörd.

Jag hade inte haft två barn tidigare utan ett barn och inte ens då behövde jag göra allt själv för då hade jag min familj som stöd och som hjälpte mig med allt och jag är evigt tacksam för det för annars hade nog inte William eller jag mått så som vi gör idag.

Så det var faktiskt en stor omställning för mig också att gå från ett barn till två barn och sedan vara sambo på det och försöka finnas för alla samtidigt, inte tappa humöret och försöka ge han den egentid han ville ha.

 

Vi känner verkligen att senaste månaden har vi gjort ett genombrott i vår relation som par och föräldrar, det är så självklart helt plötsligt att vi tar ungefär varannan morgon och lämnar på dagis, hjälps åt med middagen & förberedelser, låter den ena vila när man ser att den är tröttare än en själv och fixar i lägenheten.

Det existerar i princip aldrig tjafs om egentid längre utan det har börjat bli så naturligt att den ena får någon timme för sig själv ibland eller att någon får en kväll med sina vänner men nej jag ska inte ljuga Kim får fortfarande överlägset mycket mer egentid än mig.

Men jag har heller inte bett om något direkt för jag känner mig rätt nöjd ändå och så länge jag får sova ut ibland är jag glad och jag har inte riktigt kommit igång med något jag vill göra ifred än heller fast nu har jag fått en symaskin så då får jag tid för mig själv när jag syr och att få ta en lång dusch, måla naglarna eller ha spa hemma i några timmar räcker för mig.

Har jag däremot något jag vill göra så är det aldrig något problem för Kim.

 

Igår kväll gjorde vi några av våra teamwork övningar som vi fått från Sanna och Daniel och det gick riktigt bra, det tog lite tid att komma på saker men sedan flöt det på och det är så otroligt skönt att få positiv och negativ feedback från ens partner på ett lugnt och sansat sätt.

Att undvika det traditionella "men du gör aldrig si eller så och jag får alltid göra si eller så och du skiter i det här.." som ofta inträffar när någon blir arg och sedan står man där och höjer rösten och blir arga..

Jag ger ett exempel på hur formen är- När du går upp med barnen på morgonen Så känner jag mig uppskattad Vilket leder till att jag är glad hela dagen, är en trevlig mamma & en kärleksfull partner och Jag önskar att du fortsätter gå upp med dom två dagar i veckan.

Ger ett till exempel på något negativt- När du höjer rösten och skäller när vi bråkar Så känner jag mig liten, ledsen & överkörd Vilket leder till att jag blir lättirriterad, nedstämd, drar mig undan & struntar i att säga saker och Jag önskar att du lugnar ned dig och pratar med små bokstäver istället.

Jag har gjort fetstil på dom ord som är själva basen i denna övning men skriver det sammanhängande också så kanske det ser enklare ut att förstå.

När du, så känner jag, vilket leder till & jag önskar.

Helt klart en väldigt bra övning enligt mig och för oss har den verkligen fungerat och vi har minskat på högljudda gräl om små saker!

Tog även upp att när jag är borta med barnen en halv dag eller några timmar så vill jag inte behöva komma hem till en kaotisk lägenhet utan önskar att Kim först städar undan det värsta, hänger upp tvätt, tar fram till middag och sedan slappar, sätter sig och spelar för det går så fort och gör sån stor skillnad och skapar en trevligare stämning hemma eftersom jag då kommer hem och är glad när jag ser att han gjort något undertiden vi varit borta.

 

Vi pratade också om gemensamma mål inför framtiden och främst om vad vi vill åstadkomma här hemma och tog bland annat upp att under barnens vakna tid så ska det minskas brutalt på användandet av våra telefoner då vi gemensammt kom fram till att dom tar för mycket tid.

Att vi ska försöka vara pedagogiska oftare mot William när vi säger till honom och inte välja den enkla vägen och vara tjatiga utan att förklara "nej du får inte göra så med Viola för hon kan göra sig illa och då blir hon ledsen".

Att vi måste vara tydligare med varför han får vänta ibland och inte bara svara med ett kort "strax, snart, men jag har ju sagt att jag är färdig om en stund" utan mer "jag ska bara vänta tills filmen förts över till stickan & sedan stänga av datorn och sedan ska jag leka med dig så kan du vänta tills det är färdigt, du kanske kan börja utan mig så kommer jag om max fem minuter?".

 

Kommer inte ihåg vad det sista målet var just nu men det känns i alla fall bra att ha kommit överens om några saker.

 

Den sista läxan vi fick var att göra en praktisk lista över hur vardagen ska se ut men vi känner just nu att det inte behövs för att allting flyter på bra men att det kanske kommer behövas när jag har fått ett jobb och vi båda arbetar.

Vi fick den punkten för att minimera tjafs om vem som ska göra vad hemma och att ingen ska bli sur för att den ena inte packat en maskin tvätt eller tömt diskmaskinen.

 

Det enda som vi inte hunnit börja prata om än utan som fortfarande är för känsligt är -det inställda bröllopet- som vi nu känner får vara ett icke samtalsämne.

Ett ämne som vi helt enkelt inte pratar om för att det känns bäst så och får vara så ett tag medans vi fortsätter ta tag i allt annat men det är viktigt att vi tids nog pratar om det för det är fortfarande en viktig sak och det är viktigt att vi kan ta upp äktenskap igen utan att någon av oss känner ångest över att ta upp det igen.

Ett ämne som hör till detta är syskon men det får också vänta för jag vill vara gift innan det blir fler barn om det ens blir det för just nu känner vi oss nöjda och vi ska ha köpt eget först och jag ska ha jobbat ihop en bra föräldrapeng innan det ens blir aktuellt.

Men jag har också sagt till min älskade att ju längre vi väntar ju större är risken att jag inte vill ha fler barn senare utan nöjer mig med två guldklimpar för just nu, idag känner jag inte för att börja om med dom påfrestande småbarnsåren om några år så han är medveten om det och har inte sagt emot det heller.

Så framtiden får visa hur det blir med det, kanske blir en sladdis mot alla odds för enligt min kära mor kommer vi skaffa den där trean som hänger löst i luften.