ZarahMaria

Min mamma är tatuerad, hon har en liten figur på ena skuldran.
Dock så känner jag flera andra vars föräldrar är tatuerade.
Riktigt fina barn du har, brukar du någonsin känna att du inte räcker till för båda?
Kram


Vilken otroligt bra fråga!
Oj jag vet inte riktigt vart jag ska börja så de kanske blir lite snurrigt för er men nu blir de som det blir.
Det började nog när jag var gravid med Viola att jag några gånger under graviditeten kunna känna mig ledsen över hur allt blivit och vet att jag sa flera gånger "varför i h*lvete nöjde jag mig inte med ett barn, jag hade ju allt då.. han sov på natten och var snäll mot oss".
Men så kände jag bara när det var jobbigt och jag typ hade ont i kroppen och inte kunde leka med William.
Minns även att jag mådde dåligt i början över att jag knappt kunde leka & stimulera Wille när jag spydde så mycket.
Tack och lov så har jag haft min familj & sambo som hjälpte till så mycket och det gjorde att W förmodligen aldrig kände att jag puttade undan honom för den där bebisen i magen.
Jag känner faktiskt oftast att jag räcker till åt mina barn för jag får inte panik om den ena skriker, gnäller eller har vaknat på fel sida.
Utan jag brukar bara känna att "jaha då var det på gnällstigen då" och sedan fortsätter göra det som jag håller på med.
Ex ge Viola mat fast William står och gnäller eller ligger på golvet och strejkar, för det är ändå ingenting jag kan fixa på en sekund och därför blir jag inte stressad över det.

I början precis när hon kom och vi inte hade några rutiner så kändes det överväldigande och jag grät faktiskt en hel del & var helt slut vissa dagar!
William blev ganska svartsjuk och det kombinerat med hans trots var outhärdligt och då kände jag verkligen att jag inte räckte till för honom.
På morgonen när han hade vaknat och ville ha frukost så kunde jag inte gå upp för då åt Viola så Kim fick ta den biten, när Viola skrek och var missnöjd ibland och W ville någonting eller tjatade samtidigt så kunde jag också känna att han fick vänta för länge eller ofta.
Samt de gånger då orken verkligen inte fanns och han egentligen skulle behövt varit ute och lekt i några timmar och det fick bli Bilar filmen eller nåt annat inne.
Ja det finns gånger då jag känt att vi borde väntat med ett syskon och att han fått lida för det och mått riktigt dåligt över det.
Men som sagt tack vare min familj och man så har han fått så mycket genom dem, bland annat den uppmärksamhet jag inte alltid kan ge honom i och med att Viola ammas.

Men just nu så känner jag att jag räcker till åt båda barnen för Viola är än så länge ganska kravlös och hon är ju så otroligt nöjd.
Hon skriker nästan aldrig, kan ligga själv i babysittern eller gymmet och vara nöjd väldigt länge, somnar själv i sängen, är väldigt glad och det gör ju att jag kan ägna mycket tid till William när vi är hemma.
Eller att hon är nöjd i vagnen och vi kan leka i parken utan att behöva springa omkring med henne i famnen.
William är ändå väldigt glad över sin lillasyster och tar väldigt stor hänsyn till henne & den stora omställningen nu.
Han erbjuder sig mer än ofta sig att hjälpa oss med saker som att trösta henne, pussa/krama, hålla henne, prata med henne och han kan ju slänga ur sig "men snälla måste jag ta henne eller vad är problemet mamma/Kim?" eller "Jag kan bära henne mamma så kan du ta upp maten".
Sedan har jag försökt få egentid med William då Kim får egentid med Viola och det är mycket populärt.
För även om han nästan aldrig klagar så vet jag att han tycker det är extra skönt att "slippa hennes gnäll".

Oj vad långt det blev men hoppas du är nöjd med svaret! :)
Kan tillägga att jag faktiskt varit riktigt sugen på ett till syskon åt barnen nu men att vi har bestämt oss för att vänta i 1 år som minst.

Kram