Sedan vi fick barn så har Williams beteende ändrat sig och jag vet att det är helt normalt att barn blir svartsjuka och han är ju långt ifrån odräglig, visst är det jobbigt men det skulle kunna vara mycket värre.
Han var första veckan väldigt elak mot mig och jag dög inte, jag skulle inte vara hans mamma utan de skulle mormor vara, han ville inte bo hos oss längre, han skulle flytta hem till mormor, Kim fick göra allt som rörde honom för jag fick inte etc.
Andra veckan var bra men tredje när han började på dagis var si sådär och fjärde veckan rullade på.
Men nu är det på underbart ibland och förjävligt ibland, det är verkligen upp och ned vilket jag tycker är jätte tråkigt och jobbigt.
Vi gör allt vi kan för att ge honom det han behöver men vet att det inte räcker ibland och pratade om det så sent som igår tror jag det var.
Självklart är vi inte perfekta och det är inte bara han som är jobbig för i hans ögon måste ju vi vara dumma i huvudet ibland som inte fattar vad han vill.
Sedan får vi ju 3 års trotset på svartsjukan så vissa dagar vill jag bara skita i allt och begrava mig i sängen, blir jätte ledsen när han är som elakast mot mig och det är inte alla gånger som han bryr sig om att jag gråter.
Så sent som imorse blev vi jätte osams och båda grät så de blev ingen mysig morgon på väg till dagis för jag stannade hemma med honom till halv elva.
Känns som att det aldrig kommer att bli bättre men jag vet(hoppas) att det kommer de men det tar ju den tid det tar, ingenting vi direkt kan skynda på.
Att vi dessutom får lite sömn gör ju att vi blir lätt irriterade och inte har samma tålamod som vi vanligtvis har, sedan tär ju sömnen, tjafset och den dåliga stämingen på vårt förhållande..
Men vi fortsätter att älska varandra och har lovat varandra att försöka visa mera uppskattning & inte glömma att det är de små sakerna som håller glöden vid liv.
Vi vägrar bli ett av alla par som får en dålig relation bara för att vi har små barn!
Vi har stora planer för detta år och lite sömn ska då fasen heller få förstöra för oss, någon gång i framtiden säger man ju JA i nöd och lust.
Detta är vårt nöd även fast vi inte är man och hustru än.
Alla par har motgångar och det är ju allmänt känt att första tiden är extra påfrestande men det är bara att blicka framåt och tänka positivt.
Vi behöver lite par tid och får ta vara på de kvällar då barnen sover tidigt & William behöver egentid med oss båda samtidigt och en i taget, så när vi lyckas med det tror jag det kommer bli bättre igen.
Jag älskar min famij fast jag blir galen på den ibland.