Igår satt jag på bussen på väg hem från mamma och lyssnade på musik och då kom de två lite långsamma inte så glada låter efter varandra och helt plötsligt märkte jag att det rann tårar längs kinderna.
Hade kollat lite på bröllopsklänningar innan och sparat de jag gillade för att visa Kim när jag kom hem.
Så då när den sorgsna musiken spelades i hörlurarna och mina tankar på bröllop snurrade i huvudet så slog det mig att morfar inte kommer få närvara.
Det gör mig väldigt ledsen för jag har aldrig tänkt mig att morfar inte skulle leva när jag skulle gifta mig.
Känns extremt sergset att han inte kommer få se mig i min fina klänning med den perfekta buketten gåendes mot min blivande man och att han inte kommer få se när mina barn kommer gåendes eller sittandes på något med ringarna.
Eller att jag inte kommer få se honom gråta av lycka eller få en kram efter cermonin.
Åh det är så mycket som han inte kommer få vara med om men samtidigt så är det som Kim sa igår "han ser dig där uppifrån och han är med på BB också".
Jag vet att du kommer närvara fast ändå inte morfar, att du inte är helt borta bara för att vi inte kan kramas, spela kort & fiska tillsammans längre.
Önskar att man kunde få tillbaka sina nära bortgångna för speciella dagar men de funkar ju inte riktigt så..