Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig igår när skrutten äntligen kom hem.
Överlämningen var en mardröm och nästan resten av kvällen också.
William hade verkligen separationsångest när han helt plötsligt inte skulle vara med pappa längre efter två veckor, fullt förståeligt men jag trodde inte att han skulle bli så hysteriskt ledsen som han blev.
För att få honom på andra tankar så åt vi middag vid parken igår och var ute en stund.
Sedan blev jag sugen på glass, banan & chokladsås så då skulle vi gå och handla det men innan vi ens kom så långt så började william vela om ifall han skulle gå med Kim eller mig.
Han följde i alla fall med mig och först gick det bra men sedan utbröt kriget, han skulle helt plötsligt ha annan glass och sen nån godis men då fick jag nog och sa åt honom på skarpen om vad vi hade kommit överens om att köpa och att vi inte skulle ha något annat än det hur mycket han än skrek och grät.
Det var ett sånt ögonblick då man känner att allas blickar är på än men men.
När vi kom hem var det som om de aldrig hänt och han åt glassen så nöjd.
Senare när han skulle sova så började han gråta igen över hans pappa men somnade till slut.
Kim och jag hade också en diskussion som gjorde honom lite sur så han gick hemifrån medan William ändå hade fullt upp med att gråta över sin pappa.
Imorse runt sju-åtta så var han ledsen igen men det gick över väldigt snabbt, la mig bredvid och sa att vi sover en stund till så kan vi ringa pappa senare.
Jag tycker det är jätte jobbigt när han blir så ledsen men det finns inget annat jag kan göra än att försöka trösta och vara positiv.
Det var helt enkelt inte en enkel och bra överlämning igår.