Imorgon ska jag på visning på en lägenhet som jag har anmält intresse på och jag är faktiskt först i kön av ca 70-80 pers.
Det är en så kallad ungdomslägenhet som är till för personer i åldern 18-25 och just den här lägenheten är det bara människor som är 18 som kunde få.
Men om hyresvärden inte är nöjd med någon av spekulanterna så kan han/hon annonsera ut lägenheten igen men till en annan ålder.
Det är en 1 i Västberga på 44 kvm men enligt planritningen så skulle det kunna vara en 1,5 eller liten 2a för det är separat sovrum, kök och vardagsrum så det passar ju perfekt för då har jag tänkt att junior ska ha sovrummet med alla leksaker och så har jag sängen i hörnet i vardagsrummet.
Det känns en aning vuxet att gå på lägenhetsvisning men det känns väldigt bra faktiskt för jag längtar verkligen tills jag har eget boende och får ta hand om allting själv och det bara är junior och jag.
Att säga till William att vi ska hälsa på mormor och morfar istället för att säga att nu ska vi hem till mormor, jag hoppas att ni förstår vad jag menar.
Jag hoppas verkligen att jag har lite flyt nu och att jag får lägenheten och att inflyttningsdatumet är om någon månad eller så och att jag får den praktik plats jag vill ha & får en anställning där sen (de lutar åt det just nu så jag håller tummarna).

Självklart ser jag det som lyx att bo hemma och få allting "gratis" så som mat, barnpassning, skjuts hit och dit, kunna spela hockey etc och jag är inte otacksam över det på något som helst vis.
Men min familj vet verkligen hur mycket jag skulle vilja bo själv för jag vet att jag skulle faktiskt klara det och jag skulle nog klara det ganska bra för jag kan väldigt mycket men jag visar det sällan när jag är hemma.
Tänk vad kul att få bjuda över familjen på middag, hem till mig!? :)