Allt som du har gjort mot mig, allt du kallat mig för när du har varit arg, allt som jag bara har tagit emot, allt som jag gjort för dig som jag inte borde ha gjort har förstört så sjukt mycket för mig.
Du har gjort så att jag inte vill lita på någon i rädsla för att bli sårad eller utnyttjad och det är så sjukt orättvist för alla som träffar mig nu, det ska inte vara så att man inte vill släppa folk nära inpå livet bara för att ens rädsla för att bli sårad eller lämnad på något konstigt vis tar över.
Jag har alltid haft svårt för att låta folk komma mig nära men allt jag upplevt under de senaste åren har gjort det ännu värre.
Jag kan ju inte stöta ifrån mig alla människor jag träffar hellre för då lär jag ju hamna ensam om några år då folk tröttnat på att jag stöter ifrån mig dem när de kommer mig för nära.

Till dig:
Ena sekunden vill jag verkligen låta dig känna mig och dela mina hemligheter, problem ja allt med dig och andra sekunden så vill jag bara fly så att jag slipper ta chansen att antingen bli obotligt lycklig eller oturligt nog sårad.
Men och andra sidan måste man väl våga hoppa? För just nu står jag i en korsning och vet inte om jag ska gå över eller stanna kvar.
Fast jag vill gå över gatan, ta dig i handen, le och ge dig en kyss, bygga en framtid för jag vet att du kan göra mig lycklig för som jag känner när vi träffas har jag inte gjort med någon på ett bra tag.
Jag säger bara att jag inte har känt så här på väldigt länge vilket gör mig rädd och osäker men jag älskar känslan som du ger mig fast som jag sagt nu så behöver jag nog jobba med mig själv & de problem jag har fått efter all dålig erfarenhet innan jag kan leva mig dig.
Snälla ge inte upp hoppet, du är underbar.