Vem fan var det som kom på att man kan ta en paus ?!
Sånt fanns så lagom heller när morfar & mormor va små, de kunde ju knappast säga " pullan de e dags för en paus, jag känner mej lite kvävd måste ut i friska luften ett tag och fundera " och sen komma tillbaka efter några månader och säga " jag saknade dej varenda sekund, så här kan vi inte ha det jag älskar ju dej klart vi ska fortsätta tillsammans " & de va de
Antingen var man tillsammans/gifta eller så skiljde man sig nog om saken , så vilken idiot var det som kom på att man ska gå och må dåligt tills den ena har bestämt hur den vill ha det ?!

Så nu ska jag må dåligt i all evighet känns det som, tills robin vet hur han känner för nu har vi tagit en paus & personligen skulle ja kunna åka till morfar så att jag är så långt borta från verkligheten som möjligt tills han bestämt sig.
Men de kan jag ju ändå inte göra eftersom junior ska ut om 7veckor vilket också känns åt helvete när hans föräldrar inte har de så bra som de borde, hatar när saker är osäkert !
Usch vad jag hatar kärlek just nu , allt känns ju så hopplöst tråkigt åh ...
Kunde ju inte ens åka tunnelbana hem för att jag var så ledsen och grät/gråtit så mycket att mamma tvingade pappa att hämta mig vid Danderyds sjukhus *pinsamt* :(
Att höra att han inte va lika kär i mig längre är ju nästan lite logiskt med tanke på mitt häftiga gravid-humör & klagande ibland, men att han vill ha en paus är olidlig .. hade vi gjort slut hade man kunnat stanna hemma o gråta tills de iaf känns bättre men samtidigt vill jag absolut inte att det ska ta slut för jag älskar ju fortfarande honom </3
Men att inte veta hur det kommer bli, de är just det smärtsamt & så fruktansvärt jobbigt - man går och väntar på de värsta så att man nästan slutar hoppas och ärligt talat så brukar man ändå göra slut trots man haft en paus.
Ja har varit med om exakt samma skit med min första kärlek och att de ska va samma skit igen med nästa stora kärlek  som jag dessutom valde att skaffa barn med , de är ju bara sorligt :'(
Sen är det ju irriterande att jag inte vet hur han tänker eller känner över det här .
  Men nu är allt så här o jag kan ju knappast göra något åt saken & jag vet inte va ja ska göra för att få bort tankarna heller eftersom allt bara känns tråkigt , är ju inte hungrig just nu och de är absolut inte bra för ja måste ju äta ändå o de hatar jag , för ja anser att mat ska ätas med passion och inte för att man måste .