Just nu idag är väl inte allt på topp & de är mycket som inte är som de borde eller som inte känns som man hade trott att de skulle göra men ändå.
Jag älskar dej så sjukt mycket & jag har nog aldrig varit så här kär i någon,
jaja jag är bara 16år men ändå jag har haft min första kärlek och då var de inte samma sak som nu.
Känslorna jag har nu är tusen gånger starkare än de jag hade för honom.
Vi väntar visserligen bebis som äntligen föds snart men bara för det innebär ju inte det att allt måste vara så himlans underbart & att vi måste vara så förälskade som vi var i början, för jag tycker inte de verkar så naturligt .
Jag menar alla bråk vi haft sen mina hormoner började spöka gör ju att de där nykär försvunnit lite, men ja vill inte att vi ska ge upp än för allt skulle ju kunna bli underbart när vi får hålla vår son i famnen.  Och vi skaffade barn väldigt tidigt och väldigt snart i vårt förhållande men jag tycker inte att vi bara för det borde döma vår relation att inte kunna hålla speciellt länge för det vet vi ingenting om.
Som sagt det kan gå åt helvete och de skulle kunna bli det bästa val vi gjort i våra liv.
Du är allt jag kan önska mig, mer eller mindre perfekt - självklart har du dina brister & dina stunder då ja får lust att hugga ihjäl dej med en kniv (som idag) , men sen har du de dagar då jag är sååå glad över att du är min och ingen annans.
Det är ganska precist ett år sen jag sa "jag älskar dig" till dej för första gången och jag kommer aldrig glömma bort den känslar jag hade då, eller hur glad du blev över att jag äntligen sa det för jag hade ju väntat i 3månader på det rätta tillfället.
Givetvis önskar jag att det ska hålla så länge att du någon dag vill förlova dig med mig, men då väntar jag hellre en evighet och är säker på att den dag du vill det så kanske de leder till ett gifemål än att vi blir tvungna att bryta förlovningen för att vi förlovar oss för tidigt. En ring runt fingret skulle inte göra mig lyckligare om anledningen till att den sitter där är av fel orsak.