Den där hemligheten..

Ja jag vet inte riktigt vart jag ska börja, har stirrat på skärmen i säkert femton minuter innan jag äntligen fick första meningen skriven.

Men så här är det i alla fall.

För två veckor sedan gick jag och väntade på att dagarna skulle gå så att mensen kunde komma så den veckan blev överstökad, var lite osäker på vilket datum jag skulle få den eftersom det har varit lite olika senaste månaderna.

Men den 14e februari var första tänkbara dagen och den kom inte då vilket glädje mig så vi kunde mysa lite extra på alla hjärtans dag utan att känna mig som en förblödande ko..haha.

På lördagen den 16e kände jag bara att nej nu borde den ha kommit jag är säkert gravid bara för det..så på vägen hem från Kajsa svängde jag in på OK och sköljde av bilen & köpte med mig ett test.

Tog det när jag kom hem vid tolv på natten eller något sånt och jag störtgrät när det blev ett svagt positivt test och Kim han blev till ett lik som knappt pratade med mig på ett dygn.

Här har ni en bild på hur testet såg ut (lite missvisande dock pga av plastglaset och reflektionen från kameran).

 

 

 

Vi hamnade i chock för vi hade ju skyddat oss, jag hade p-ring i två månader och övergick sedan till cerazette direkt för att jag var för snål för att köpa p.ring när jag hade pillerna hemma sedan tidigare & glömde dessutom bort det så då tog jag det som fanns hemma.

Jag har alltid hatat piller och detta förändrade inte den åsikten.

Men ja här var vi nu och försökte räkna ut när det hade blivit till och Kim kände att han ville att jag skulle testa mig en gång till efter några dagar så vi väntade tills onsdagen den 20e för att kunna testa via öppna förskolan så jag slapp köpa ännu ett test.

Och då fanns det ingen tvekan om att jag var gravid, testet visade ett solklart plus och det ser ni ju själva.

 

 

Vi var tvugna att prata om hur vi skulle göra och jag kände att det var viktigt att veta hur långt gången jag var innan jag kunde ta ställning om abort över huvud taget så jag goolade efter ställen som erbjöd privat ultraljudsundersökning och hittade tillslut ett ställe i Fridhemsplan.
Så när jag ringde i torsdags den 21a fick jag tid samma dag klockan 15 och det förstörde planerna jag hade för dagen men tack och lov kunde mamma ta barnen då som jag skrev om.

Fick göra ultraljudet men hon såg ingen graviditet men vätska bakom livmodern och sa att jag antingen är väldigt tidigt gången, har början på missfall eller utomhavandeskap så hon skickade mig för att lämna blodprov för att mäta hcg-värdet (hormonet i kroppen som ökar vid graviditet).

Skulle fått svaret på fredagen med slarv med mitt blodprov gjorde att hon inte fick det på fredagen utan jag skulle få vänta tills måndagen, vilken olidlig väntan det var!

 

Vid det här läget hade jag kunnit googla alla syskonvagnar som finns, tagit fram mått, mätt dörrarna, mätt bagageluckan, jämfört dom, kollat in priser, mejlat och kollat beställning från Holland och fått med mig Kim för att låta honom klämma lite.

Vi funderade på en Mountain Buggy Duette tills vi kände på den och tyckte den var alldeles för trång i sittdelen plus att Viola skulle få sitta framåtvänd, när hon sedan visade oss hur stora alla vagnar blev ihopfällda blev valet enkelt.

Det skulle få bli en Bugaboo Donkey som jag tittat på länge och visat massor av bilder på & berättat vad mina vänner tycker om den vagnen så Kim litade på det och tyckte vi skulle köra på den vagnen.

Så vi tänkte mejla Tim igen och höra hur vi kunde göra med betalningen men det hann vi aldrig med..

För på söndagen just precis när Kims föräldrar kom så händer det som inte får hända, jag får ont i magen så jag går på toa och självklart hade jag börjat blöda men inte alls mycket.

Låter resten skrivas kort för några detaljer tror jag ingen bryr sig om, hade inte så ont som jag hade väntat mig vid ett missfall så jag tvekade på om det verkligen var det och blödde heller inte så mycket som jag hört att man kan göra.

Men när dom hade gått ringde jag sjukvårdsupplyssningen och blev växlad tre gånger innan jag fick prata med någon som bokade mig en tid till lätt akuten på måndag morgon.

 

Vi hade bestämt oss för att inte berätta någonting förens vid rutinultraljuder när vi visste könet, ja vi hade bestämt oss för att behålla då jag i samband med plusset hade ordnat mig ett arbete, men när jag var tvungen att åka till sjukhuset bestämde vi oss för att berätta för mamma så att hon kunde möta mig tidigare och ta Viola innan jag skulle vidare till jobbet.

Där sprack den planen men så blir det ju ibland och det är inte ens det tråkigaste med detta.

Fick lämna nytt blodprov igår för att mäta hcg-värdet igen och se om det stigit eller sjunkit och fick veta svaret idag, den hade sjunkit och finns knappt längre så där försvann den sista gnutta hopp vi hade.

Missfall var nu ett faktum och de känns förjävligt, har gråtit vid varje tillfälle som varit lämpligt och är otroligt känslig just nu..

Känns extra jobbigt att det blev såhär när vi äntligen hade bestämt oss för att behålla men som Kim säger så händer allt av en mening och förmodligen skötte kroppen detta åt oss då något inte var rätt med bebisen.

Får se när Viola blir storasyster om hon ens kommer bli det, jag känner mig extremt kluven just nu men det har nog med alla känslor att göra.

 

Så tyvärr blev det ingen glädje alls med denna hemlighet.

Lider med dig <3 Är väl lite så med missfall att barnet är så svårt sjukt att h*n inte hade klarat sig sen, en tröstande tanke tänkte jag med de två mf jag hade innan min älskling blev till. En annan tanke jag kände tröstande var att det kanske finns en liten själ som väntar på att man ska bli redo för den på alla sätt :)Sen om det blir ens egna barn eller kanske barnbarn/syskonbarn är ju frågan. Huvudsaken är att en underbar liten människa väntar på att få träffa er <3

:'(