Det har verkligen öst fina tröstande ord hela dagen från i stort sett alla jag känner eller pratar med ofta.
Det värmer mer än ni tror och i detta fall hade jag nog varit ett nerv vrak nu om inte Facebook med dess grupper hade funnits, där jag slängt ur mig det mesta.
Förutom allt stöd har det visat sig att missfall är så otroligt mycket vanligare än man kan tro när man är mitt uppe i det och googlar runt.
Eller jag googlade och läste överallt hur vanligt det var men inte hade jag hört mina vänner prata om det förens nu.
Så man är aldrig så ensam som man känner sig, önskade bara att Kim förstod bättre hur det känns för mig men det kanske är att förvänta mig för mycket.
Han är ju ändå man och känner inte hur något känns i min kropp så det ända han kan göra är väl att finnas där och torka tårarna.
Blir även lite chockad över hur otroligt många som läst bloggen just idag och som har hört av sig efteråt.
Det är fint och underbart med medmänsklighet!

Glömde skriva att det gjordes ett ultraljud även igår och då såg han inte heller någon graviditet så har försökt vara inställd på missfall sedan förra veckan.
Många frågar hur jag mår och jag vet faktiskt inte, ganska konstigt kanske men jaa jag är nog ledsen, besviken & känner mig tom nu.
Låter nog lite konstigt nu men det känns lite som att alla mina känslor har dött för jag är varken glad, arg eller ledsen utan jag bara är.
Tack och lov vet jag att det kommer gå över med tiden och att få vara hemma från torsdag kommer nog underlätta en del.
Få gosa med Viola och njuta av att ha ett barn innan söndagen då mammas stora hjärta kommer hem för då skadat kramas och pussas!
Jag har i alla fall två friska underbara barn att glädjas över och det är bättre än inga barn alls.