Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans så om allt blir osammanhängande och konstigt så är det för att allt kanske är just det, knasigt & förvirrade.
Men hur ska man kunna försöka ta hand om en annan individ när jag knappat kan ta hand om mig själv just nu eller orkar ta hand om mig själv är en korrektare beskrivning ?
Jag känner inte att jag är värd någon eller något just nu, ena stunden så går allting jätte bra och jag mår toppen.
Man sen helt plötsligt så känns de som att man ramlat ned för ett stup utan fallskärm..
Det går ju att försöka kämpa tillbaka om det bara vore någon liten grej ibland men när allt kommer efter varann och bara blir värre & värre så kokar det liksom över och känslan blir typ som att bli ned slängd i ett hål man knappt orkar gräva sig upp ur.

Kan ge exemplen;
-Blev osams med Emma och vi bröt kontakten helt ett tag, det är fortfarande inte bra mellan oss.
-Bilen startade inte när jag & Ida skulle åkt till Skåne första gången, så vi åkte till Nikko i Uppsala och då blev jag fullare än fullast. Typ grät över allt möjligt, kunde inte gå, minns inget efter 23:00 typ så ja de va ju inte så lyckat.
-Krockade med bilen när jag var 4,5mil ifrån att vara hos Jimmy efter ca 50 körda mil och över 5 timmars resa på kvällen.
-Kommande veckorna har jag haft ont lite överallt i kroppen & kunde knappt röra mig på en vecka.
-Den här helgen blir jag osams med hela familjen så jag flydde hem till Ida.

Så jag mår bara allmänt extremt dåligt och känner mig väldigt nere men jag tackar min kära tjej kompis för att du alltid finns där när de behövs, du är en underbar vän och jag ska försöka finnas för dig så som du finns för mig. <3
Vet inte riktigt vad jag mer ska säga så avslutar med att jag ska köpa/göra mig något att äta för nu har jag inte ätit något på ett dygn typ, ett äpple gills inte.